Jag och min dygnsrytm

Jag sitter här med min dygnsrytm. Igen.

Vi har kommit varandra riktigt nära på sista tiden, jag och honom (eller henne? det är svårt att könsbestämma en dygnsrytm). Det känns som om vi kommer bra överens, ta till exempel det där med att lägga sig tidigt eller för den delen stiga upp före klockan nio. Det finns tamigfan inte! Nej, jag och dygnsrytmen (funderar på om man bör ha en -an ändelse, som i ”dygnsrytman” om nu dygnsrytmen(-an) är av kvinnligt kön) tycker att dagen börjar komma igång absolut tidigast kring tolv på natten. Vid fyrasnåret kan det vara lämpligt att lägga sig i sängen för någon timme med en god bok, och efter tolv timmars djup sömn är jag och min gulliga (verkligen ursöta! naaaw) dygnsrytm något sånär utvilade. Helst drar vi oss en timme eller två, och tar dubbel dos kaffe till brunchmiddagen (jo det måste nog heta så och ja, jag gillar parenteser ikväll).

Snel hest er minn dyngnsryttm!

Nu är det så gott som dagsljus ute, det vill säga ett ypperligt läge för mig och snel hest-dygnsrytmus (var inte det en bra lösning på könsbestämmandeproblemet, en latinsk, visserligen med ganska stor sannolikhet inkorrekt, ändelse som åtminstone i mina öron låter könsneutral?) att ta en nattmacka och läsa lite. Och så miljömedvetet sedan! Vi behöver ju inte ens tända sänglampan, för det är ju ljust som på självaste dan ute! Mitt i prick där.

Godnatt (eller god morgon, om man heter Veiron, är göteborgare och går upp i ottan vareviga dag).