Under sommarhalvåret är kaffedrickande ett sällsynt inslag i mitt liv. Det rör sig om två till tre tillfällen i veckan, till skillnad från vinterns 14 per vecka. Därav har min koffeintolerans sjunkit kraftigt, och kaffet besitter nu för mig förvånansvärda krafter. De fyra koppar jag hastigt drack i förmiddags skulle verkningsmässigt i princip kunna jämföras med två sexor tequila.
Fick en kommentar av en snubbe – han heter Tord enligt sin e-postadress – som undrade om vi kunde knulla snart. Jag betvivlar att det överhuvudtaget existerar någon Tord under 40 fyllda i Sverige, vilket gör hela tämligen oattraktivt. Om han dessutom råkar vara far kan jag alltså ge honom epitetet FIWLF: Father I Won’t Like to Fuck.
Tidiga morgnar äro bäst.
Den tionde juni tog jag studenten. Denna den sjuttonde är jag arbetslös – i väntan på musikstudier till hösten – nyligen inflyttad till ett mycket fridfullt men ändock centralt beläget lägenhetskomplex, klädd i lila kortbyxor och med ofantligt stora tidsrymder till mitt förfogande. Sommaren kommer med andra ord att för min del vara fritt disponerbar på alla tänkbara sätt och vis.
Ritblock, pennor, dator med internetuppkoppling, musikinstrument, naturen och polare är några av mina verktyg. Världen är min målarduk och vid tiden för den varma årstidens ände kommer åtskilliga penseldrag och fläckar ha efterlämnats mig.
För att handfastare kunna greppa detta ritar jag ett ord som för tillfället ter sig på följande vis:
Tänkte bidra med ett uttömmande debattinlägg såhär i studenttider.
Följande utsikt har jag tillträde till under mina två timmar långa lunchraster:
Att sitta på bergshällar med ritblock och penna har därför blivit något av en hobby för mig.
Jag kan inte helt sätta fingret på vad som är i görningen, men den senaste tiden har jag haft ridikulöst svårt att omvandla mina tankebanor till blogginlägg. Kanske kan fenomenet härledas till min sedan i vintras kraftigt reducerade ångestmängd. Behovet av att dumpa frustration i etern står väl, resonabelt nog, i förhållande till mängden elakheter som cirkulerar i huvudet.
Detta tomrum, dessa allt glesare datumstämplar i bloggen grämer mig ändå något. Jag har de facto en stark vilja att skapa något: något vackert, något givande och stimulerande, en salig blandning av ord och bilder som både avspeglar verkligheten och frångår den, som kombinerat ger en överväldigande, massiv ruseffekt på alla de fem sinnena och sätter eviga avtryck på betraktaren. Ett jävla überklimax helt enkelt. Men att komma till kritan är en annan sak.
Är en rip-off på Edvard Munch:
Vad synd att den där Jesus dog. Idag är det för övrigt nästan 2000-årsjubileum av hans tvättdag.
Sedan torsdag förra veckan har jag ägnat vartenda uns av min energi åt i första hand musicerande och i andra hand mycket komplex interhumor som tycks vara en logisk följd av de sociala interaktioner som går hand i hand med första punkten.
Detta breda utlopp av kreativitet har uppenbarligen gjort mitt skrivande lidande. Själens in- och utsug har begränsat sig helt och fullt till ljudvågor. Vilket jag anser är lite synd, då det ju är så trevligt att skriva också. Kanske väntar en period med något lägre intensitet framöver – påsklovet, min gud och frälsare – som ger mig utrymme att fatta pennan vid sidan av trombonen.
Tjipp och hej.
