En av dom grejer jag gillar bäst att göra i livet är att laga riktigt schysst käk. Nyttigt, mustigt och överväldigande gott, i feta mängder. Orken att göra detta infinner sig inte alltför ofta, men när den väl finns och jag låter den flöda fritt – då vet välbefinnandet inga gränser. Sköna grejer som enbart gynnar kroppen begränsar sig ju i antal ungefär till ena handens fingrar, men mat är en av dom och råkar dessutom vara löjligt lättillgängligt. Bered en väg för Maten.
Kul förresten att jag lyckas greppa en ofrånkomlig urinstinkt på riktigt först efter arton år som tänkande varelse. Trevligt. Är samhället fritt?
Mat: Hundben och banan.
Kom nyligen till Sundsvall för att höstlova. Bo i lägenhet, inte studentkorridor, ha obegränsad tillgång till mat, inte brist på sådan och så vidare. Tänkte också umgås några timmar med min norrländska digitalkamera. Det senare fenomenet kommer delvis att redovisas här, för att skaka liv i bloggen som nuförtiden närmast kan jämföras med höstlöv som legat på en bilväg i några veckor – sjaskigt bruna, nästintill förmultnade och definitivt überdöda.
Den i rubriken omnämnda mössan är förresten ”spräckligt orange”, en färgkombination som bäst förklaras via bilder, även om ordet ”spräcklig” torde vara ett av dom trevligaste och universalt mest välpassande adjektiven som finns.
Inflikar ett för tiden kontroversiellt verklighetsbaserat blogginlägg, på grund av att jag sedan förra lördagen upplevt en nästintill ofattbar, konstant närvarande, extrem känsla av eufori som jag anser verkligen kräver att berättas om här.
Känslans ursprung och näring är min nuvarande livssituation. Jag bor sedan den 15:e på ett folkhögskoleinternat beläget några kilometer utanför Arvika i Värmland. Lokalerna är fina, utemiljön är otroligt vacker och mina medstudenter är verkligt trevliga och intressanta människor. Under veckorna serveras jag god mat med kaffe tre gånger om dagen och imorgon tar mina studier sin början – jag kommer att undervisas i konsten att spela ”Afro-trombon”, vilket kort sagt innebär musik härrörande från Afrika, det vill säga jazz och dylikt. Möjligheterna till allehanda kulturförkovring som finns på skolan skulle kunna sysselsätta mig i långt mer än en livstid. Arvikas gator trafikeras av raggare, pundare och Svenssons med rolig dialekt. Internatet består av flertalet hus som sprudlar av studentlig aktivitet, men erbjuder samtidigt gemytliga viloplatser när andan faller på. Livet ter sig bättre än någonsin.
”Att vara fri i Sverige var som att i egenskap av att vara kvinnlig muslim i Saudiarabien dansa naken: På allmän plats. Opassande, generande och rent felaktigt. Vilostunderna blev till mentalt föreställda sexstunder i renodlat sadomasochistisk anda, förstås med mig i underläge, tillsammans med partern Staten. Sociala interaktioner fungerade utmärkt. Tills efteråt, då kontemplationen framtvingade koncentrationslägret i mitt huvud.”
”[...] Jag var fast i min psykotiska värld, där medvetandet består av dels mig själv - i en evig diskussion med staten om mitt levernes legitimitet - och dels av en grov mansröst från Stockholm som skriker förolämpningar och ber folk dra åt helvete om vartannat. [...]”
Sexhundratjugosjutusen meter. Så långt sträckte sig en gång min hårman. En sträcka något längre än den mellan Alingsås och Trollhättan. Till bödel utsåg Gud en handfull incidenter i Lilla Edet: Under mars förra året knivhöggs fem män i 25-årsåldern brutalt av sina respektive mödrar. Mödrarnas tillvägagångssätt vid morden liknade varandra till förväxling, då varje ung manskropp bragt om livet efter dödsögonblicket genast fördes ut i en och samma granskog för att eldas upp under rituella former. Bödel? I min mening lever håret sitt eget liv, såväl som andra människor och djur.
Anton säger:
mitt hår är fett långt, märkte jag nu
blåste det lite, och kan fluffa nackhåret typ en halvmeter bakåt
helt fucking sick man
det tenderar att locka sig också, vilket det aldrig gjort förut
jag ser ut som en vampyr/operasångare med anorexia/galen professor
Har under en tid kickboxat idéer i hjärnan om värdet i att låta bloggen bli en följetong av diverse fiktiva berättelser. Kickboxning i medvetandet råkar vara ett fragilt tankesätt, som sällan efterlämnar önskvärt tydliga minnen på grund av återkommande knockouts. Dock kan jag, genom noggranna inspektioner av den mentala boxningsringen, ändå urskilja vissa tillstymmelser till blodspår – fragment av idéer. Idag faktiskt tillräckligt för att skriva om turneringen här.
Stundtals psykedeliska, ständigt mångbottnade noveller; brottstycken ur en fantiserad verklighet. Litterära upplevelser som frångår universums fysiska lagar och därför aldrig kräver mer research än vad jag behagar, då allt bara föds ur min personliga mentala vagina – förstås med obegränsad tillgång till morfin och lustgas för att göra processen behaglig. Boxningsringen blir, jämfört med den jordiska, fullständigt enorm.
Återkommer hit efter avslutade fysiska teknikaliteter som matätning, hygienunderhåll och sjödopp. Min kropp må tvingas till symbios med omvärlden, men bloggen är i princip oavhängig.
Den här morgonen sög, men var ändå minst lika nice som den sög, ungefär som den här rubriken
Det hände sig som så att jag råkade ställa in en vacker melodi som väckningssignal igår natt. Detta gjorde mig uppmärksam på att det måste vara det absolut sämsta sättet att försöka väcka mig på.
Var tionde minut, vid snooze-intervallens höjdpunkt, mådde jag fullkomligt eftersom jag inte bara låg i sängen, utan att det även till min speciella ära spelades snäll indiepop på lagom morgonvolym. Varför då inte tappa all förmåga till rationellt tänkande och förlamas av den fulländat ergonomiska miljön? Varför inte sova i tre timmar till?
